Tiden går så fort...det är inte bara som alla föräldrar säger. Det går verkligen fort. För fort! Självklart är det kul att se sitt barn växa och lära sig nya saker och allt det, men det är så kort tid han är helt hjälplös. Visst är det skönt oxå att han klarar sig mer och mer själv, men samtidigt lite läskligt. Det är helt otroligt. Jag är liksom aldrig riktigt nökd. När han klarar sig fint och sover bra själv i sin egen säng tycker jag att det är tråkigt att han inte har större behov och krav på att mysa med sin mamma. Är han en massa gnällig och skrikig för att han bara vill vara med mig så tycker jag att han är jobbig. Är det inte lustigt?
Igår blev han två månader. För ganska exakt 9 veckor sen föddes han. 9 veckor låter inte mycket, men oj vad han har växt. Han är väldigt stadig och håller upp huvudet väldigt bra. Han har börjat prata, på sitt eget lilla sätt såklart men ändå. Det är inte bara skrik eller inget alls längre, det finns nyanser och andra ljud. Han tittar sig omkring otroligt mycket! Tavlor är tydligen det roligaste som finns. Några leenden per dag brukar jag få se också. Sååå härligt! Så ja det är kul att han blir större, MEN även lite tråkigt att han växer förbi spädbarnsstadiet så snabbt. Det är nästan så att jag inte hinner med, och då är jag ändå hemma hela dagarna med honom. Hur skulle det kännas att vara den som går till jobbet och bara träffar honom ett par timmar på kvällen? Nej just nu trivs jag otroligt bra med att vara hemma och beundra hans framsteg och njuta av varje sekund tillsammans med honom!
