Först sa hon jag pratade med att jag skulle ringa efter en taxi och ta mig till Astrid Lindgrens barnakut, men sen började hon prata om att dom kunde skicka en ambulans om det var jobbigt för oss att åka iväg. Men jag sa att det går nog. Det måste gå! Sen fick jag prata med en sköterska och dom tog vår adress och sen fattade jag det som att det skulle komma en ambulans. Konstig känsla. Jag satte mig i soffan och började bli osäker om det verkligen kunde stämma. Skulle det komma en ambulans hit? Var han så dålig min lilla älskling? Det konstigaste av allt var att jag började tänka på hur stökigt vi hade det hemma och jag blev rädd för att dom skulle anklaga mig och tänka: "Det är inte konstigt att hon snubblade så mycket saker som ligger på det här golvet." Jag hann också tänka på att jag hade skit-kläder på mig och inte hade duschat på några dagar och det skulle jag ju göra idag. Varför tänker jag ens på det? Det är en ambulans på väg hit och jag hör den till och med och undrar om jag ska hinna plocka undan lite? Är jag knäpp eller?? Ambulansen kom och innan jag visste ordet av var lägenheten fylld av män i gröna kläder! Dom kände på Gabriels huvud och ställde lite frågor. Jag tänkte lägga ner honom på sängen så dom kunde undersöka honom. Men vi skulle tydligen åka med i ambulansen till Astrid Lindgrens. Det var värre ställt än jag trodde. Jag började leta bilbarnstol och vi la ner honom i den och jag börjar slänga ner hans jacka i skötväskan och låsa ytterdörren och sen var det bara att hoppa in i stora ambulansen och åka. En av männen satt med mig i bak i skåpbilen och frågade om Gabriel är som vanligt om jag känner igen honom. Jag svarade att han inte brukar vara så här slö. Han sov ju typ. Var slapp och typ helt borta. Ambulanskille sa att han också tyckte Gabriel var lite väl borta för han sa att barn brukar reagera när dom ser alla gröna jackorna med främmande människor och när någon annan än mamma bär ut dom till en främmande bil. Han sa inte ett ljud utan var bara borta. I ambulansen fick jag sitta och se till att han inte somnade. Det gick inte så jag fick byta plats med killen för han ville ha koll på honom. Dom ringde till sjukhuset och förvarnade att vi var på väg och förklarade vad som hänt. Jag trodde vi skulle åka i vanlig fart utan blåljus, men icke. Full fart och blåljus och syrener. Kom från Årsta till Solna på mindre en kvart i rusningstrafik.
På sjukhuset blev vi inslussade i ett rum med runt 8 personal. Alla beredda att ingripa. En läkare undersökte och dom kollade att han följde en lampa och klämde på bulan bak i huvudet och då blev han arg och ledsen. Dom petade och kände och han blev mer och mer förtvivlad stackarn. Vi fick komma till ett observationsrum när dom hade konstaterat att det inte var något akut som behövde göras. En läkare kom och ställde frågor och berättade som dom skulle hålla koll på och att vi skulle vara där till klockan 23 minst. Hon berättade om olika röntgen som kanske skulle behövas och lugnade mig genom att säga att det inte verkar vara någon fara. Barn reagerar såhär av att slå huvudet hårt. Hans hudfärg var normal och han började piggna till. Hon skulle känna under kvällen så inte hans bula ändrade konsistens och blev mjuk och kolla att han inte stannar kvar i det apatiska läge han befann sig i.
Väl på sjukhuset tog det inte lång tid alls innan han piggnade till och blev som vanligt igen. SKÖÖÖÖNT!! Så sen åt han lite frukt och senare lite välling. Vi kom dit med ambulansen 17:45 och Erik kom dit en timme efter. Han var hade precis klivit av bussen vid Årsta skolan när jag ringde och sa att han fick vända för att vi skulle åka iväg med ambulansen. Så jag är glad nu i efterhand att vi fick åka ambulans och ha personal runt honom då när han var som sämst och att inte jag skulle sitta på buss till sjukhuset som var min första tanke, eftersom jag inte trodde det var så farligt. Men men...Erik kom och Gabriel åt lite och tittade och lekte och somnade först vid 21:20. Vi gjorde inget aktivt för att få honom att somna i vanlig tid för vi ville se om han blev apatisk igen eller om han lekte som vanligt. Han var som vanligt och vaknade bra när dom kom för att kolla blodtryck eller känna på bulan. Vid 22:30 kom läkaren och sa att vi kunde åka hem. Det borde ha hänt något under tiden om det var något farligt. Så vi kunde åka hem och allt skulle vara som vanligt. Inget är farligt för honom och vi behövde inte väcka honom en massa under natten. Men vi skulle sova i samma rum som honom i natt. Erik tyckte att jag skulle sova själv och han med Gabriel, men jag var för nojig och orolig för det så jag sov med Gabriel i stora sängen och Erik sov på madrassen i Gabriels rum. Gabriel vaknade till mer än vanligt och jag gissar att det var för att han hade ont där bulan är. Men vi lyckades sova igenom natten hela familjen. Vid 5 bytte jag plats med Erik för att få sova ostört ett par timmar.
Gabriel mår som vanligt idag och ligger nu och sover sin förmiddagslur. Det är svårt att byta blöja och så för han har så ont när något trycker mot bulan, men men. Vi vet att det inte är nåt farligt i alla fall. Nu ska vi bara hålla koll på bulan så den inte ändras och blir mjuk, för i så fall måste vi in igen och röntga för då kan skallbenet vara spräckt. Det är förmodligen ingen fara om det har gjort det, men dom vill konstatera det och vi kanske får lite råd hur vi ska göra då. Barn läker ju enormt bra som tur är!Jag har senaste dygnet märkt hur mycket jag älskar mig älskade unge!! Det är nu efteråt jag förstår vad som hände. Igår kändes det som att jag gick i koma och bara gjorde som jag blev åtsagd. I alla fall under första timmen efter att det hände. Chock gissar jag på. Eller att kroppen bara stänger av känslorna ett tag för att tänka rationellt så man gör det som man ska göra. Jag är också enormt tacksam för att vi fick så bra hjälp!! Ambulanspersonalen sa att jag gjort helt rätt och att man absolut ska ringa på ambulans när små barn slår sig såhär rejält. Dom var lugna och proffsiga och vi fick väldigt bra bemötande av alla. Jag vill tacka ambulanskillarna, men hur? Det är fantastiskt att få sån bra hjälp. Inte alls något att ta för givet. Mitt liv är "berikat" med en ny upplevelse, att åka ambulans. Men det var inte särskilt coolt eller roligt. Ska jag göra det igen så ska det inte ha hänt mina barn något!! Fy det är hemskt!!
Idag ska jag bara försöka slappna av lite och inte få skuldkänslor. Det var ju jag som orsakade fallet tyvärr. Hemskt att tänka så, men så var det ju. Och försöka komma över att tänka på det hela tiden. Så fort jag går förbi där han föll så kommer hela händelsen upp i bilder i huvudet med fallet och ambulansen och telefonsamtal och sjukhus och allt. Min älskade son mår bra och det ska jag försöka fokusera på! Duscha borde jag också. =P
Så ska jag självklart mysa massor med min son som just vaknade. =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar