Tänk så ofattbart!! Jag har blivit mamma! Mamma, det låter så konstigt, eller i alla fall om mig. Denna lilla Gabriel som jag tar hand om varje dag, ja inte bara varje dag utan 24 timmar om dygnet, är faktiskt min son. Mitt barn! Det var han som fanns inuti mig i nio månader. Helt otroligt och helt ofattbart, om du frågar mig. Men det kanske går upp för mig en vacker dag att jag faktiskt är en mamma. När han en dag lyckas kalla mig för det själv kanske...? Det känns väldigt långt borta, men alla föräldrar säger ju att tiden går så otroligt fort. Och jag är faktiskt redan beredd att hålla med.Idag fyller Gabriel en månad och vi tycker att han har blivit "jättestor" på den här månaden. Det är inte bara det att han ökat 1,2 kg i vikt och blivit 5 cm längre, han är mycket mindre skör. Han kan hålla upp huvudet kortare stunder och han är med och tittar och följer med blicken. Sitta är Babysitter gör han gärna några stunder om dagen. Han är vaken mer, eller framför allt, när han är vaken är han mer med än han var förut. Det börjar gå att "leka" med honom.
Men framför allt känner jag att jag börjar lära känna honom! Jag börjar förstå vad det är som är fel om han gnäller. (Inte alltid såklart.... =P) Jag börjar kunna ha stunder på dagen då vi "umgås". Det börjar kännas att han känner igen mig och trivs med mig. Det är en underbar känsla!
Men det som är absolut mest underbart är att bara få ligga och titta på honom som det underbaraste som finns i hela världen!! Sitta och mysa med honom, krama om honom och pussa en massa på honom. Han är så otroligt älskad och jag har börjat gråta flera gånger för att jag inte riktigt kan förstå hur jag kunde få en så fin och underbar son!
