KÄRLEK

12 november 2010

Baby Blues...fast för sent?

Idag har jag en riktig depp-dag, och då pratar jag inte om Johnny Depp. Nej jag känner mig riktigt nere. Jag har varit förkyld hela veckan och vill bara att det ska ge sig! Idag kan jag knappt prata för att jag är så hes. Gabriel känner inte igen min röst. Jag har ingen energi, men jag är inte nödvändigtvis sovtrött utan mer att jag är just less och har förlorat en massa energi. För er som inte vet kan jag ju berätta att det tar på krafterna att ha spädbarn, speciellt när man själv är sjuk. I mitt fall tror jag det största problemet är att Gabriel inte har så mycket rutiner, för han är ju så liten än. Men att inte veta hur länge han sover när han somnat på dagen blir rätt drygt efter alla varianter vi gått igenom. Det låter verkligen inte som nåt problem, han sover väl så länge han sover. Men det gör att jag inte kan börja göra något. Eller jag kan, men väldigt ofta får jag sluta direkt för att han vaknar. Och jag vet aldrig vilken tid han vill sova på dagarna för det är oxå helt olika. Maten försöker jag få rutin på just nu. Jag ammar inte längre och ger honom mat var fjärde timme på dagen och sen en gång på natten, vilket blir 5 mål per dygn. Det är OTROLIGT skönt att inte amma längre. Visst är det lite mysigt att amma oxå och jag är glad att jag gjorde det den första tiden. Men att ha ett barn som äter kanske 10 ggr per dygn istället för 5 är mycket mer krävande. Jag kände mig så låst då.

Just nu känns det bara så otroligt tråkigt att sitta här hemma utan något att göra. Det finns ju massor att göra, jag vet! Men som sagt, kul att sätta sig och sticka och hinna ett halvt varv så måste man aktivera Gabriel igen. Jag har helt "enkelt" en dipp i mina känslor som förälder. Jag älskar honom och han ger mig en massa energi när han ler och allt sånt där, men inte tillräckligt. Nu har jag gått här och trampat i 4 månader. Visst umgås jag med lite folk och göra saker, ibland för mycket. Men alltid som MAMMA. Var är Sophie? Är jag Sophie för någon längre? Eller är jag bara Gabriels mamma? Ser jag mig som något annat än mamma? Det känns som att jag har glömt hur det var att vara en vän...

Jag skulle behöva komma ut härifrån och bara göra något helt annat en dag! Men det tar oxå emot. Jag vill ju vara med Gabriel..och tänk om han saknar mig om jag är borta? Fy så delat allt är. Han klarar ju sig!!! Det är jag som inte klarar mig! Men jag måste ta steget och vara ifrån honom för annars är jag snart inte Sophie längre, utan bara Gabriels mamma. Kanske ska prova att jobba en lördag? Få känna att jag göra något annat än byter blöjor och viker tvätt. Vi får se vart det landar. Hoppas bara på att få känna glädjen i att vara mamma igen, det är så mycket skönare och roligare då.