Pappas död?

Jag läser Mia Skäringers bok Dygnkåt och hur helig som helst nu och får väldiga funderingar när hon skriver om sin pappas död. Då kan jag inte låta bli att tänka på min pappas död, vilket är lite konstigt eftersom den inte ägt rum än. Men jag kan känna igen mig ändå konstigt nog. Eller rättare sagt, jag är rädd för att jag kommer känna precis som hon gjorde när det väl händer. Jag har ju knappt någon relation med honom alls idag, lite sms ibland bara. Han har problem och har väl inte varit världens bästa pappa kan jag väl säga kanske. Han dricker och har psykiska problem, vilket med åren har lett till att jag faktiskt inte har orkat ha en nära relation med honom. Som bevis för "icke-relation" kan jag berätta om vårt bröllop, mitt och Eriks. Efter vigseln kom nästan alla fram och kramade oss, det var lång kö...så som det ofta är efter en vigsel. De kramade Erik först och sen mig. Så kommer pappa fram till Erik och han frågar vem han är, varav pappa såklart svarar att han är min pappa. Dom hade alltså inte träffats innan. Jag och Erik hade varit tillsammans i 2,5 år och hunnit bli man och hustru innan de träffades. Erik har tydligen inte sett foton på honom heller eftersom han inte hade en aning om vem han var. Lite pinsamt, men helt ärligt! De har ju inte setts och varför låtsas då? Det blev som det borde ha blivit.

I alla fall. Jag har börjat fundera en del på vad som skulle hända på pappa gick bort. Hur jag skulle reagera. Jag har ibland tänkt: "Skulle jag ens känna något? Skulle jag sakna honom? Skulle jag gråta?" Jag tror svaren på dessa frågor är ja. Det gör att det känns ännu värre. Om jag skulle sakna honom, varför ger inte mer till vår relation då? Det jag säkert kommer känna är dåligt samvete! Varför hjälpte jag inte honom mer? Varför var jag sån mes som drog mig undan? Varför orkade jag inte? Är det inte min skyldighet att ta hand om honom? Är det inte vad jag vill att mina barn ska göra om jag blir sjuk och mår dåligt? Jo det är det! Därför hoppas jag kunna behandla mina barn bättre än han har gjort. Han har aldrig behandlat mig dåligt i och för sig. Bara behandlat mig för lite. Vi får se vad som händer den dagen helt enkelt. För jag har svårt att tänka mig att vi kommer ha mer kontakt än vi har nu i framtiden. Han har inte träffat sitt barnbarn än. Jag kommer nog inte kalla honom morfar till Gabriel. Morfar får Torbjörn vara. Han är mer närvarande i Gabriels och mitt liv än pappa är. Han är mer förälder helt enkelt.

Jag får helt enkelt se hur jag reagerar när dagen kommer. Fy! Varför kan det inte vara enkelt?