Tiden går, men långsamt.

Jag är otroligt dålig på att lägga upp inlägg här på bloggen. Jag tycker att de tär kul, men det blir glesare och glesare mellan inläggen. Kanske för att man inte vet om någon läser det eller inte. Det har varit ganska mycket att göra hittills i vår och därför har jag inte prioriterat att sitta här. Dessutom har jag så fruktansvärt oskön stol till min dator, så det är rent av plågsamt att sitta här en längre stund.

Nu går tiden väldigt segt framåt, samtidigt som det känns som att den senaste månaden ändå bara försvann i ett naffs. Vad hände med hela maj? Samtidigt som det fortfarande känns som en evighet till förlossningen. Nu har jag bara den här veckan kvar att arbeta innan jag får vara ledig och vila upp mig inför förlossningen och psykiskt ställa in mig på att bli mamma och har det som sysselsättning fram till kanske april nästa år. Det är tre arbetsdagar kvar. Känns otroligt skönt, samtidigt som jag vet att jag kommer sakna mina arbetskamrater och umgänget man har på ett arbete. Men jag orkar inte jobba längre. Jag är väldigt trött och sliten när jag kommer hem från jobbet varje kväll. Framför allt jobbigt är det att jag får så ont av att jobba. Igår kunde jag inte gå ordentligt utan haltade och kunde knappt sätta mig och ställa mig upp utan hjälp ju senare på kvällen det blev. Känns inte så där toppen.

Har redan börjat mina fighter med försäkringskassan som uppfyller precis dom fördomar jag haft om dom innan. Att dom är sjukt krångliga, tar lång tid på sig och fattar fel beslut. Dryyyygt! Just nu är projektet att lyckas få igenom hel havandeskapspenning så att jag slipper ta ut semesterdagar när jag är berättigad till annan ersättning. Det är också en princip sak att få igenom det eftersom min chef inte kan ha kvar mig på jobbet eftersom jag inte kan jobba och är sjukt ineffektiv när jag arbetar och det kommer ju knappast bli bättre och bättre ju längre tid som går. Sen kan det vara bra att ha kämpat sig igenom det här och fått igenom hel havandeskapspenning inför nästa barn så att man kan peka på att man fick ut det då. Får jag inte ut det nu och sen ska söka igen känns det ju som att dom kommer att neka mig nästa gång också, eftersom "jag klarade av det den här gången". Så nu är dom vassa armbågarna framme för att stanna för dom som drygar sig mot mig. =P

Jag får många frågor om hur jag mår och hur barnet mår. Vi mår bra båda två så vitt jag vet. =P Jag har som sagt ont i ryggen på kvällarna och är trött, men inget som jag mår otroligt dåligt av. Bebisen har lagt sig med huvudet nedåt och ligger så varje gång vi är hos en barnmorska och kollar allt som ska kollas, så förmodligen kommer bebisen att fixeras relativt snart, vilket innebär att den tränger ner huvudet i bäckenet så det inte kan vända sig. Men jag är inte orolig alls, för jag känner att barnet inte har vänt sig på väldigt väldigt länge och jag känner att sparkarna ofta kommer upp mot revbenen....och det är inte alltid så skönt nej. =P Tänk er att plötsligt helt oväntat få en liten spark på revbenet från insidan. Ibland vänder sig Erik till magen och säger: "Men nu får du vara lite snäll mot mamma, Skrutten." Skrutten har blivit vad vi kallar den lille för, så eftersom vi är lite oense på namnfronten blir det kanske en Skrutten Almlöf. =P

Nu ska jag sätta och mig mysa lite i soffan eftersom ryggen säger till mig att denna pinstol inte är ergonomiskt bra för mig. Kanske blir att kolla i någon namnbok eller så. =) Tänka på att det är "bara" 5 veckor kvar. Är på 35+0 idag. Yeay!