När jag vaknar på morgonen känner jag mig aldrig utvilad, vill bara dra täcket längre över huvudet och somna om. Slippa gå upp. Slippa ta tag i nåt. Det är inte alls likt mig. Känns som att nåt är annorlunda. Sist när jag hade mens hade jag mensvärk, mycket mer än jag någonsin haft förut. Kanske är det så att jag går in någon ny fas i livet. Att mina hormoner ändras eller nåt sånt. Minsta lilla motgång och jag börjar gråta. Så brukar det inte vara!!! Sen kan jag bli superglad på två sekunder igen. Jag blir irriterad på småsaker utan att jag egentligen vill bli det. Suckar över att mattan ligger snett under soffbordet, att det inte är diskat, att det är stöket. Men jag orkar inte ta tag i det. Det känns som världens störta projekt att få ordning. Trots att det kanske handlar om högst en timmes plockande. Jag har en tendens att skylla på min kära sambo också. Trots att det faktiskt är jag som är skulden till det mesta stöket. Det är ju jag som är hemma och stökar mest. Jag som låter mina grejer ligga framme. FÖRLÅT!
Det är frustrerande att känna såhär!! Känner mig ensam och som att jag inte har någon vid min sida, trots att jag har världens underbaraste sambo och livskamrat! Han gör inget fel alls, eller han är inte mer än människa, men i det här menar jag. Han finns där för mig, han älskar mig, han påpekar hur bra jag är. Men någonstans brister det ändå. Vet inte varför. Vill itne ha det så! Idag skulle jag åkt och prata med dom som sålde min cykel till mig. Cykelns växlar har gått sönder för tredje gången sedan min födelsedag, 27 februari, I ÅR!! Samma fel har kommit tillbaka tre gånger och det känns som SKIT!! Men jag kunde inte ta mig dit. För jag började gråta på vägen dit. Det rann över. Men vad rann över? Så nu kommer det inte bli av den här veckan. =/
Jag är feg! Tänk om man kunde våga så mycket mer!! Stå upp för den man är helt och hållet hela tiden! Våga tro på sina tankar och värderingar! Blir så less på folk som ska döma ens val och ens sätt att leva sitt liv! Är inte det här livet mitt? Ska jag leva hela det livet genom att försöka passa in över allt och ha alla på min sida så kommer jag till slut inte veta vad som är jag! Varför ska jag få skuldkänslor varje gång jag går till kyrkan? Gör kyrkor erkligen ett bra jobb om man får skuldkänslor när man är där? Varför ska jag lägga min energi på vad alla andra tycker hela tiden? För att det är jobbigt att bli dömd såklart. Man vill ju inte bli utpekad som dålig eller mindre värd!
Jaja, jag kanske ska gå och dra täcket sådär långt över huvudet en stund nu. Tur att middagen jag ska på ikväll har pyjamas-tema. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar