Vad är en vanlig familj? Finns det någon så att säga normal familj? Bilden är två friska föräldrar, en mamma och en pappa, och barn, gärna två som är en pojke och en flicka. Barnen är också friska och familjen lever ett typiskt "svensson-liv". Men vad är det egentligen? Vad jag har förstått är det ändå relativt vanligt med att barn växer upp med en eller båda föräldrarna som alkoholister. Jag tror också att det är relativt vanligt att något barn i en familj har en "bokstavs-diagnos", t.ex. ADHD. Jag har kanske en ovanlig familj. En i min familj är psykiskt sjuk och har förmodligen problem med alkohol, en har aspberger, två har parkinson och jag har människor jag lärt känna på livets väg som också har olika typer av problem. Alla som tillhör dom här familjerna blir ju till ovanliga familjer. I alla fall om man ska se till den bild av familj som vi har.
Och vad händer i en skilsmässa? Jag har i min uppväxt bott mestadels ensam med min mamma och jag har inte känt som att jag har saknat något alls i min uppväxt. Kanske möjligtvis lite liv...alltså liv som i fart. Men ändå har jag aldrig känt det som att jag lever i en "riktig familj". Är det inte konstigt? Jag har inga siffror men vet att fler och fler skiljer sig från sina äktenskap och fler och fler barn blir "skilsmässo-barn". Borde vi inte försöka jobba bort vår bild av den klassiska familjen? Inte motarbeta, absolut inte! Jag tycker att man ska kämpa i relationer, speciellt om man har barn. Men det är när det funkar och inte till ondo. Ska man lyckas leva tillsammans länge måste man vara medveten om att det krävs mycket jobb från början och att det inte alltid är rosenröd förälskelse. Det kan komma saker på vägen som för att det man inte mår bra av att leva tillsammans, alla mår bara dåligt av det, och då tycker jag att man ska kunna få bryta upp utan att man ska känna dåligt samvete för att man bryter upp barnens "trygga familj". Visst är det jobbigt för barn med skilsmässa, det ska jag absolut inte neka till. Men frågan är om familjen känns så trygg och mysig för barnen om föräldrarna mår konstant dåligt tillsammans? Jag känner inte att jag hellre hade levt med mina föräldrar tillsammans, tvärt om är jag glad att dom gick skilda vägar. Min familj blev bättre så här.
Jag vill inte med det här säga att fler ska skilja sig eller att det blir bättre med skilsmässor, för det tycker jag inte. Jag vill bara ifrågasätta begreppet familj. Varför får vi inte öppna upp och prata om problemen i familjerna? Det kanske är bättre för alla om vi kan öppna upp familjen lite. Har jag en son som har aspberger så kanske det vore himla skönt om jag kunde få lyfta upp problemet och inte behöva skämmas eller känna att det är något som stör familjebilden. Jag och Erik pratade om det redan när vi bara var vi två, innan vi var gifta eller Gabriel var på väg. Vi var vår egen familj redan då. Det är en känsla tycker jag. Känner du att du har en familj och vill att dom du lever i är din familj, då har du en familj! Även om det är som i Mia Skäringers fall där hon lever med en kille som har tre barn sedan innan och hon har två barn, varav en har aspberger, från ett tidigare äktenskap och nu har dom en familj som varannan vecka är bara dom två och varannan vecka är dom sju i familjen. Cool familj!! Kul familj!! =D
Det här inlägget inspirerades jag till när lyssnade på en intervju med skådespelerskan Lo Kauppi i SVT imorse. Hon har levt med en pappa som var alkoholist och har gjort föreställning av hur hennes liv blev som tonåring med detta öde. Då började jag fundera över att faktiskt många har problem och i stort sett alla borde känna någon med problem, alltså borde finnas något i varje familj trots att det inte pratas om det. Och det tycker jag vi borde ändra om. Öppna upp lite. Vore inte det en bra idé? ;o)
Nej nu ska jag tillbaka till verkligheten! Dags att göra puré. Inte lika kul som att skriva blogg, men något som måste göras. =P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar