Innan Gabriel föddes hade jag bestämt mig för att bli en sån där nojig mamma. Barn ramlar och slår sig, det händer hela tiden. Och det kanske rent av är så att dom behöver göra illa sig lite på vägen för att lära sig? Farliga saker är ju självkart att man ska hålla dom borta från, men det är ju ingen livsfara att klämma fingrarna i en kökslåda t.ex. ÄNDÅ reagerade jag jättestarkt när Gabriel klämde sin hand i lådan. Och direkt tänkte jag att Nu måste vi barnsäkra lådorna. Jag vill skydda honom från allt! Som att är en instinkt som kom till mig när han föddes. Nu när han sover i samma rum går jag dit flera gånger och kollar så att han lever innan jag kan somna. Och kollar att ytterdörren är låst typ 5 gånger oxå. Borsta tänderna, kissa, kolla ytterdörren, kolla Gabriel, krypa ner i sängen, gå upp och kolla ytterdörren, kolla Gabriel, krypa ner i sängen, gå upp och....ja ni fattar. Jag är så orolig för att något ska hända honom!! Det är ju sjukt! Springa runt så där 1000 gånger funkar ju inte. Men jag kan inte somna annars. Jag kommer drabbas av sjukan tvångstankar och tvingas gå i terapi. Och många säger Du har blivit mamma eller Sådär är jag med, så är alla mammor. Det är inget att oroa dig för. Men varför är MAMMOR så? Varför är inte pappor lika oroliga? Erik är mycket lugnare än jag. Han bryr sig och erkänner att han är orolig för Gabriel och ligger och tänker på det kvällen, men inte så att han måste springa runt hela hemmet. Är det så att det bara behövs en roll som är orolig i familjen? Om jag oroar mig och springer och kollar allt och reagerar snabbt på allt, vet Erik då att han inte behöver vara sån för att jag redan är det och har kollat allt? Jag tror kanske inte han tänker så, men kanske att han tänker så undermedvetet? Jag undrar ändå varför det just är mammorna som är så nojiga?
Jag har just börjat läsa en bok som heter Tagga ner! Lagom bra föräldrar är bäst av Malin Alfvén och Kristina Hofsten. Dom skriver om hur man får familjelivet att gå ihop så att alla mår bäst. "Det är även bra för hälsan att föräldrarna är jämställda. Pappor som varit föräldralediga har färre sjukskrivningar, de får mindre sluten vård och livslängden ökar. Även kvinnor i jämställda förhållanden får bättre hälsa. Sämst mår kvinnor som arbetar lika mycket som männen och ändå har det största ansvaret hemma.
Vi vet också att äktenskap mår bättre om båda delar på ansvaret hemma. Jämställda par får fler barn. Risken för skilsmässa minskar om föräldrarna delar på föräldraledigheten, visar statistiken."
Det var ett stycke från boken som jag tycker är värt att tänka på. Jag hajade till och blev väldigt glad när jag läste det. Jag vill ju sträva efter att dela lika, men har mest tänkt på att det rent orättvist att kvinnan ska ta allt hushållsarbete. Det känns helt enkelt helt orimligt och ologiskt. Varför ska jag göra det mesta när vi är två? Men om vårt förhållande oxå tjänar på det, vad finns det då för anledning att inte satsa på jämställdhet i hemmet? Det är en tanke jag vill skicka ut i hemmen denna fina soliga dag...påminner lite om vår eller vad tycker ni?
Kan det ha att göra med att du är hemma och är "babyansvarig" på heltid? Jag tänker att Erik kanske oroar sig mindre för att han helt enkelt har mindre tid att oroa sig, och är borta under delar av dagen och tänker på helt annat.
SvaraRaderaJag är också rätt nojig nu (bröt ju ihop av stress för ett par veckor sen och jobbar på att bli bättre, men har ganska låg tröskel till att må dåligt just nu). Tänker för min egen del att det nog har mycket att göra med att jag inte har någon stuktur i mitt liv. På den här kursen har vi nästan inga lektioner, och inte ens någon fast kurslitteratur, utan vi ska bara jobba mot våra egna mål på våra egna vis. Det gör att jag inte har några rutiner alls och vardagen fylls med en massa beslut och tankar. Det gör att det finns plats för tvivel och oro också. Och det gör att mitt huvud kan fyllas av en massa tankar och uppgifter på en och samma gång utan att jag riktigt lyckas ta itu med någon av dem. Det är en oro som jag känner igen från när jag hoppade av universitetet en termin och sökte jobb istället men bara fick lite små strögrejer eller ingenting. Kanske finns det likheter med att vara hemma så som du är; att man inte har fasta rutiner utan går och bekymrar sig för lite allting lite hela tiden.
Äh, nu blev det här nog mer dagbok för mig än råd för dig. Men kanske finns det några tankar av värde där.
Kram
Petter
Det kan nog stämma med att det saknas fasta rutiner. Eller det finns i alla fall för lite aktivitet för mig. Finns inget som utvecklar mig här hemma. Och då tänker jag, som du också verkar göra. Vill inte börja jobba, utan plugga. Men vad?
SvaraRadera