Inspirerad av Perrelli.

Nyss tittade jag på en intervju med Charlotte Perrelli och blev faktiskt riktigt inspirerad. Jag hade påbörjat ett blogginlägg innan om stress, men det raderade jag och börjar om men om samma tema. Jag har läst intervjuer med Charlotte tidigare och tyckt att hon verkar vara en klok person. Jag har så otroligt mycket fördomar och jag är så otroligt olik henne och därför blir jag dumt nog förvånad när hon har så mycket bra att komma med. Hon är frånskild tvåbarnsmamma som ska lyckas få livet att gå ihop med ett jobb som artist. Dessutom har hon haft väldigt svårt för att säga nej. Men hon sa en sak på slutet av intervjun som jag verkligen vill ta med mig och dela mig av. Hon fick frågan om hur hon vilar och slappnar av och hon svarade ungefär såhär: Jag älskar att pyssla hemma inne och ute i trädgården. Att sitta en dag och rensa ogräs ur rabatterna ser inte jag som ett stressande måste utan som en skön avslappnande syssla. Efter min kollapps har jag fått lära mig att tänka om inte se allt som stressande måsten utan att gå runt och pyssla hemma kan vara oerhört avkopplande. Det är inget exakt citat utan mest att andemeningen blev den samma.

Jag skulle så behöva tänka på hushållssysslor mer på det sättet. Sen har hon en hel del hemhjälp av olika slag skulle jag gissa på, men hon känns som en kvinna som kämpar på rätt mycket själv innan hon tar hjälp. Men oavsett hur mycket hjälp hon får med hemmet eller inte så är tanken väldigt bra tycker jag. Mitt skrivbord ser ut som hej kom och hjälp mig och jag måste faktiskt ta tag i det snart. Men jag kanske ska se det som en avkopplande stund när jag får chansen att göra något där jag behöver tänka. Att ta en liten stund om dagen till att i lugn och ro plocka med det som behövs men utan att känna stress över det.

Min gissning är att jag inte kommer att lyckas men jag ska försöka!! Och jag vill tro att jag kan lyckas! Jag vill ju ha ett undanplockat hem och jag blir mycket mer stressad när det är stökigt än när det inte är det. Så det känns ju som en bra idé. Jag kan ju t.o.m. lyssna på bra musik samtidigt som jag plockar och fixar så blir det en ännu trevligare stund.

Sedan blev jag inspirerad av henne som karriärskvinna. Hon verkar se det roliga i sitt jobb och inte bara ett stressande måste. Där har hon också en enorm hjälp av att hon har förmånen att jobba med något så fruktansvärt kul som sång och musik. Men jag tror ändå tänket går att överföra till andra yrken. Jag satt och tänkte på mig själv och mina tankar kretsar runt om jag ska plugga till lärare eller inte och nu känner jag bara en enorm motivation till att bli det. Det känns enormt häftigt att försöka gå till jobbet varje dag med en positiv inställning och att jag har ett roligt och givande arbete. Vilket jag tror att jag skulle känna om jag jobbade som lärare. Arbetet blir så roligt som man gör det till. Och som lärare har jag enormt stor chans att påverka hur min dag ska bli.

Tack Perrelli!!! Nu känner jag mig mycket mindre stressad och mycket mera motiverad! NU vill jag bara bestämma mig och köra på!! =)

Feminist som jag är måste jag bara lägga till ett stycke om skillnaden jag alltid tycker att det känns som mellan framgångsrika kvinnor och män. Charlotte har kämpat och har först nu lärt sig att tacka nej till jobb. Hon ska vara en toppenbra mamma, sköta trädgård och karriär och träning och allt vad det heter och jag blir nästan stressad bara jag tänker på det. Jag får aldrig det stressade intrycket av män med krävande jobb-positioner. Med Charlotte pratar man om hur hon klarar det med två barn och hur allt går ihop. Pratar man med män om samma saker? Det är som att vi måste veta att Charlotte verkligen klarar att ta hand om sina söner också innan vi kan acceptera hennes val av karriär. Jag tycker det är trist. För det gör att kvinnor måste kämpa mycket mer än män! Det är mycket tuffare att vara framgångsrik kvinna än man, speciellt om det finns barn med i bilden. Trist! Jag menar inte att det är dumt att man pratar med Charlotte om hennes barn och hur allt går ihop, utan mer pressen som blir på kvinnor att klara av både familj och karriär. Och att jag hör mycket mer att kvinnor har svårt att säga nej till saker än män. Det kanske inte alls stämmer men det känns så. Jag menar heller inte att män inte kämpar!! Men att en man som tack nej ses som att han har bra självförtroende, medan så inte alls är fallet om en kvinna tackar nej.

Jaja, jag är inspirerad och ska åtminstone fixa mitt skrivbord idag. Gabriel har sovit i två timmar så jag ska nog ställa in mig på att min egen-tid är slut. Men två timmar är ju enormt! Så bra brukar jag inte ha det. Men jag är nöjd eftersom jag blev så upplyft nu av intervjun med Perrelli. Jag har svårt för personer som är så intresserade av sitt yttre, men henne blir jag faktiskt ändå inspirerad av! =) Tack Charlotte!