Berörd!

Jag tittar som vanligt på Efter tio och blev otroligt berörd när jag hörde skådespelerskan Maria Eggers berättelse om hur hon lever med sin sjukdom ALS. Jag är väldigt okunnig vet inte hur sjukdomen fungerar men som jag förstått det så har man inte så lång livslängd kvar när man drabbas. Tror det handlar om nerverna i kroppen och att kroppen tynar bort. Men som sagt, jag är absolut inte säker. Hon fick veta detta när hennes son var 2 år och hon blev självklart helt förstörd! Ensamstående mamma med ett litet barn och man får detta hemska meddelande. Hon trodde aldrig att hon skulle hitta kärlek till en man igen..."ingen vill ha någon som inte kan prata ordentligt eller gå..." osv. Men helt fantastiskt, hon förlovade sig precis och är så lycklig tillsammans med sin blivande man.

Rädslan. Ja den har kommit mig närmare sen jag fick barn. När jag hör den här berättelsen blir jag mörkrädd. Gabriel skulle överleva utan mig och säkert kunna få ett bra liv, kanske t.o.m. bättre. =P Men jag då? Ska inte jag få vara med när han växer upp? Ego? JAA!! Självklart tänker jag på hur han skulle klara sig utan sin mamma och att det skulle vara en jobbig sak för honom att leva med en mamma som går bort tidigt eller får en jobbig sjukdom. Jag är ju rädd för att någon som bryta sig in i lägenheten på natten och röva bort Gabriel från mig, eller ännu värre...döda honom. En sådan sak är väldigt otrolig att den skulle hända. Jag tror det är större risk att får en dödlig sjukdom. Så rädsla är något som jag verkligen fått känna av. Samtidigt som jag försöker att inte vara för nojig. Skulle det hända bara mig något så vet jag ju att Gabriel har en FANTASTISK pappa som skulle finnas där för sin son och Gabriel skulle ha det fantastiskt.

Men att höra en berättelse från någon som lever som Maria gör. Att se hur hon fortfarande bryter ihop när Malou frågar hur kände kändes när beskedet kom. Det BERÖR verkligen. Men det som är fantastiskt är att se hur hon lyser upp nästa sekund och pratar om kärleken och att livet faktiskt fortsätter. Det är fantastiskt att se hur en människa klarar att leva upp trots detta och att livet är långt ifrån förstört. Ibland känns det nästan som att personer som upplever sådana här livskriser, som jag ändå vågar säga att det här är i allra högsta grad, är lyckligare än jag är som knappt har problem alls. Inte inte av den graden i alla fall. Det känns som att dom hittar meningen med livet och lever i nuet och verkligen uppskattar allt som händer, uppskattar det mycket mer än jag gör...som nästan tar det för givet. Tack Maria för din berättelse!! http://mariafria.blogspot.com/ Där är hennes blogg för er som vill följa och läsa om hennes liv.